Snowboardlinjen

Under första veckan vi gick skola. Tredje dagen för att vara mer exakt.

Ja, under första veckan, vi packade ryggsäckarna med matsäck och vatten. Spände fast brädor med skor och började promenra uppför.

Långt där borta såg vi snö. Till syntes lite snö, men det var snö. Snabbade på stegen, tog oss över bäckar, stenar och blött underlag. Blicken fast på målet, utom då vi försökte fånga grodor och lämlar som sprang oss kring fötterna.

Nästan uppe hittar vi renar. Två renar som försiktigt undersöker oss på håll. Springer cirklar runt om oss. 
Sen var vi där. Det magiska ögonblicket, efter en vilostund, mackor och korvgrillning så började vi klättra. Började ta oss upp för snön, brant, halt och farligt. Farligt för den dramatiska effekten, men gled man så gled man hela vägen ner. Detta fick vi erfara. Moa skulle precis börja spänna på sig sin snowboard när hon tappade greppet och brädan stannades utav de stenar som fanns längst ner.

De första åken på snö alltså. Kanske inte de mest stabila med tanke på underlaget. Men den rätta känslan fanns där och ett litet hopp byggdes. Efter dessa bestyr var det dags att ta sig ned igen. På vägen hittade vi blåbär och fick vatten i skorna.

Och nu eftersom vi redan fått första åket bortgjort känns det ännu längre tills snön kommer och vi får åka i våra backar. Men snart, aj så snart.